Det har ännu en gång blivit dags attt gå vidare

Jag skapade den här bloggen för att den skulle gå i samma tema som namnet – Stillhet NU. Det började i den andan och nästan hela vägen till slutet. Vad som hände sedan kan jag inte riktigt svara på, men idag har bloggen blivit en negativ plats för mig att vara på. Jag vill knappt ens gå in här för att skriva. Det snörper sig i hela kroppen av obehag. Så varken kan eller vill jag ha det.
Det är således både med lättnad och med stor sorg som jag nu meddelar att detta är det sista inlägget jag skriver på just denna blogg. Bloggen kommer dock att finnas kvar, men jag kommer inte att skriva här mer.
Jag har i skrivandets stund redan skapat en ny blogg med samma namn (Stillhet NU). En helt blank och ny sida där jag kan börja om på nytt. Den nya sidans url är:

https://stillhetenslov.wordpress.com/

Som jag redan skrivit där kommer jag inte att börja skriva där riktigt ännu, utan först efter familjesemestern.

Tack alla ni som följt mig, peppat mig och förgyllt mina dagar!
Jag hoppas att ni vill fortsätta att följa mig även i fortsättningen.

Asia Spa i Varberg, 2014. Snart blir det ett kärt återbesök.

Det stillsamma sökandet inåt

Tystnaden kvarstår. Det kliar i fingrarna vissa dagar. Jag vill skriva, men samtidigt känner jag precis sådär som jag berättade om i maj. Det tar emot och jag upplever det som att dyrbar tid blir stulen och energin dalar så fort jag sätter mig vid tangentbordet. Något negativt börjar bubbla i mig och det kan jag känna bara jag går ut på Facebook (eller för all del Instagram). Ytligheten där rubbar min balans (eller rättare sagt, jag väljer att låta den göra det). Alla selfies, muskelflexande, ”jag är så duktig att jag snart spricker av självbelåtenhet”. Och så lite av det ödmjuka, stillsamma och yogiska som jag eftertraktar – men som jag finner när jag umgås med mig själv allena. Världen har blivit så hård och kantig och jag har blivit än mer högkänslig.
Jag vet att vädret påverkar mig. Mer än halva juni har passerat, det är 11 grader och spöregnar. Sommar sägs det?! Min allergimedicin, eller rättare sagt kortisonet i nässprayen, hjälper till att underhålla candidan som blommat upp igen efter allt slarv. Faktiskt har jag inte ens tänkt på att detta påverkar, men naturligtvis gör det det. Dock klarar jag mig inte utan nässprayen. Jag försöker varje år och tror naivt att jag ska klara mig med naturmedicin. Sedan sitter jag där med luftvägsinfektion och mår apa i flera veckor. Man får helt enkelt ta det onda med det goda.

Jag läser Sri Swami Satchidananda’s översättning av Patanjalis Yoga sutras och finner ro och tröst. Det är där jag vill gotta in mig nu. Även om jag är mer fysisk i yogan än på länge är det i att leva och andas yoga dygnets alla timmar som jag utvecklas. Den fysiska yogan är för mig en rutin idag, men det andra har inte hängt med hela vägen. Jag lever definitivt inte som jag lär. Jag vill båda äta kakan och behålla den, trots att jag innerst inne vet att det inte går. En obalans i systemet drabbar inte den fysiska yogan, den drabbar närvaron. Medvetandet. Koncentrationen. Mitt eget handlande. Hur jag är mot mig själv och andra. Tänk att enbart dålig kost kan ställa till sådan oreda. Försöker konstant lura mig själv att jag kan äta än det ena och än det andra, men symtomen går inte att ta miste på. Jag har bara så förtvivlat svårt att gilla läget!

Det är väl kanske typiskt mig att skriva ett inlägg en dag som denna, när allt känns sådär vemodigt och trist, men det är ju lite så jag fungerar. Har nog alltid haft lättast att skriva när jag inte är på topp (eller när jag i sällsynta fall drabbas av gudomlig inspiration). Jag funderar fortfarande över hur min framtid här ska se ut och kanske blir det laptopen som avgör det hela. Den tar troligen sina sista andetag i dagarna och utan den kan jag inte skriva (nyinköp blir aktuellt tidigast när skolan börjar i september, inkomstlös som jag är under sommaren). Har aldrig känt mig bekväm med att blogga på mobilen eller iPaden. Den som lever får se helt enkelt. Fram tills att eventuell gudomlig inspiration trillar ner som ett lass tegelstenar i huvudet på mig väljer jag dock att omfamna min enstöriga sida och lyssna till mitt hjärtas guidning.

Idag avslutar jag med att önska er alla en riktigt fin midsommar!

Blommor som fångades av kameran en av de där somriga dagarna.

I sinom tid

Jag ska bara landa först. Behandla obalansen i kroppen. Göra mig själv basisk igen. Unna mig lugnet och andetaget. Hitta tillbaka till hela kriyor och långa meditationer. Tidiga morgnar. Långa promenader. Ja, ni vet!

Jag har sommarlov i 12 veckor nu. Känner mig så värd det efter allt slit! Har klarat alla tentor och omtentor och är fri att njuta av både egentid och familjetid. Jag känner mig så tacksam!

Vi ses snart! :-)

Long time no see

Det är snart två månader sedan jag skrev här senast. Faktiskt känner mig osäker på om jag borde göra det nu. Rädd för att sabotera det jag byggt upp under de här månaderna. Det kanske låter underligt för någon, men mitt liv har faktiskt blivit bättre sedan jag ”slutade” att blogga och att läsa andras bloggar. Nu vet en del av er i och för sig att jag smygläst ibland. Dock är det inte så ofta och det var mest i början, sedan räckte inte tiden till. Det har varit en intensiv tid. Intensiv men rolig! Jag trodde aldrig att jag ärligt skulle kunna säga att ett grupparbete varit kul. Jag som är ensamvarg och älskar att arbeta ensam. Det skulle visa sig att jag visste vad jag gjorde när jag valde min skrivarpartner. Vi har haft jättekoj tillsammans och hamnade båda nästan i en svacka när vi var klara. Det blev så vemodigt att avsluta rapporten. Så vemodigt att vi redan bestämt att vi ska samarbeta igen i den nya kursen vi påbörjade i veckan. Detta trots att man får arbeta ensam. Här och häpna! Jag väljer bort ensamarbetet frivilligt. Bara för ett år sedan skulle det varit otänkbart. Nu ser jag fram emot det.

Att tiden jag ägnat åt att skriva (och läsa) här skulle vara något negativt har jag inte reflekterat över tidigare. Inte mer än att jag behövt mina små pauser från allt emellanåt. Men så har det allt mer slagit mig hur mycket lättare jag känner mig i sinnet sedan jag slutat upp med att fastna på nätet i flera timmar. Jag känner inte den där stressen över att jag inte hinner med längre. Skolan sätter absolut press på mig, men inte på samma vis som när jag hade måsten online också. Det virtuella socialiserandet har nu fått byta plats mot ett riktigt sådant – öga mot öga, IRL.
Man påverkas undermedvetet av bloggandet, och i synnerhet av att läsa andras bloggar. Jag tänkte inte så mycket på det när jag var mitt i det, men nu är det så  påtagligt hur mycket jag påverkats. På något vis förlorar man (läs jag) sig själv när man suger i sig och låter sig inspireras av andra. Mina beslut blir inte enbart mina längre. Det är inte enbart hjärtat som talar. Det är sneglandet åt andras håll. Jämförandet. Prestationskraven som hela tiden ökar. Som får hela systemet att bli utmattat till slut. Nu när jag varit (hyfsat) offline har jag inte längre behövt bevisa något, vare sig för mig själv eller för någon annan. Jag har sluppit vara medveten om det ständigt pågående moraliserandet. Och det är ingen kritik, det är snarare ett faktum och något vi alla ägnar oss åt i olika former (både medvetet och omedvetet). Vi har våra egna uppfattningar om hur det ska vara och hur vi vill att det ska vara. Det är nästintill omöjligt att inte skriva om det när man bloggar, eller på annat vis uttrycker sig i en text.
Nu med den distans jag fått till detta så kan jag se att även det jag älskar att läsa och följ kan bli lika påverkande som reklam. Och på sätt och vis kan man kanske se en bloggare som någon som gör reklam för något (även om det finns olika skalor på detta jippo). ”Wow, den yogan verkar så spännande! Det måste jag testa!”, Åh, vilka fina träningskläder! Sådana vill jag också ha.”, ”Gud så mycket han tränar. Tänk om jag också kunde komma igång. Jag lovar mig själv att jag ska komma igång med löpträningen nästa vecka!”, ”Vad långt hon kommit i sin träning på så kort tid. Titta på mig, jag gav upp efter två veckor.” osv. Och så är jämförandet igång. Man kämpar för att vara lika duktig. Sliter med träning som egentligen inte ens passar en själv. Ger upp och känner sig helt misslyckad. Det är lite som med gör det själv-böcker. Till slut litar man bara till böckerna, men inte alls till sin egen förmåga. Lägger man böckerna åt sidan visar sig plötsligt en helt ny värld där den egna förmågan har övertaget. Och lite så upplever jag det nu, när jag varit härifrån så länge. Nu är det jag själv som bestämmer. Jag kan stå för de val jag gör utan dåligt samvete. Jag har slarvat med kosten utan att skämmas det minsta, för jag har inte läst om någon annans väl fungerande kosthållning och jag har inte fört mina egna tillkortakommanden på tapeten. Inget ältande, bara ett konstaterande och fortsätta att göra sitt bästa av den nuvarande situationen.

Vad vill jag nu med detta? Ska jag sluta blogga? Nej, det är jag nog inte riktigt redo för ännu. Först ska jag göra klart den sista kursen för denna termin, sedan får vi se vad sommaren bjuder på vad gäller skrivande.
Men en sak är säker – jag saknar er mina vänner och jag skulle önska att vi alla bodde närmre varandra så vi kunde ses över en kopp kaffe istället. ♥

Bilden har jag googlat fram.

När tiden inte räcker till

Tentan är avklarad. Musten gick ur mig helt efteråt. Ändå behöver jag ytterligare en dos energi för hemtentan är inte klar ännu (deadline på söndag).
Har fått vetskap om att nästa kurs blir ännu värre. Det gör mig gråtfärdig. Man förväntar sig inte att få sådan här press på sig redan under termin 2.
Märker hur jag blir allt mer negativ och pessimistisk, som jag alltid blir när jag känner mig stressad och pressad. Tänker att jag skiter i allt och vill ge upp! Tittar på alternativen och inser att det inte finns några. Jag måste härda ut och ta mig igenom eländet hur jag än vrider och vänder på saker & ting. En massa vetenskapligt trams ska banne mig inte få mig på fall… och inte ska det få mig att bli hjärntvättad heller. Jag fortsätter vara motvals, men jag kämpar för att bli godkänd ändå. (I smyg kommer jag att gömma undan alla böcker om vetenskapsteori och forskningsmetoder när jag börjar jobba, bara så att ni vet! Och som ni nog förstår kommer ni inte att finna mig på ett universitetsbibliotek då det skulle bli för mycket arbete med att gömma ALLA böcker. ;-)

Vad jag försöker komma fram till här och nu är att det är dags igen. Dags för en paus. För denna gången finns det absolut ingen tid att slösa på fritidsintressen eller att sitta här och slösurfa. Jag hoppas att jag ska hinna med mina promenader, men annars… Nej, det är bara att bita ihop och slå sig samman med sin arbetspartner och fältstudierna vi står inför. Ingen vila. Ingen ro.

Så vi ses helt enkelt när vi ses. Är jag inte där och kommenterar, säger grattis eller ger lyckönskningar vet så ni att jag inte är nonchalant, bara frånvarande.
Jag kommer att visa mig på Instagram emellanåt så helt anonym är jag inte, men resten får vänta tills jag känner att jag mäktar med.

En massa varma kramar till alla goa medyogisar!

Andra sidan i sikte

Dag 14. Kanske kan jag sluta räkna dagar nu, även om hostan fortfarande hänger med samt att jag fått nässelutslag över hela kroppen (har ingen aning om vart de kom ifrån). Oavsett, jag är helt klart på bättringsvägen.
Igår var första gången sedan jag blev sjuk som jag tog en längre promenad. Jag blev trött efteråt, men det var skönt att röra på sig. Ta en fika nere vid vattnet. Leka med W.
I morse gjorde jag min yoga. Inget speciellt. Lite uppvärmning, Sat kriya i tre min samt en kort meditation. Det var vad jag mäktade med och det var så skönt, att känna att jag nu kan börja komma igång igen. Efter två veckors paus. Smidigheten är inte det minsta rubbad. Det enda jag märkte var en massa negativa tankar som smög sig in i meditationen. Jag lät dem få vara där, precis som det ska vara.
Det är fortfarande svårt för mig att koncentrera mig. Det snurrar mycket i huvudet, men jag märker att det börjar bli bättre även där.
Sakta. Sakta. En dag i taget. Och under tiden sliter jag med min hemtenta och försöker plugga så gott det går till fredagens tenta. Det får bli prio ett denna vecka. Och lita på att jag ska unna mig något speciellt i helgen, för att fira att jag tagit mig igenom detta med förståndet i behåll (jag är i och för sig inte där riktigt ännu. ;-).

Braaain…

Etiketter

Dag 9
Axlarna rasar mer och mer neråt. När jag sitter ser jag, bokstavligt talat, ut som en säck med potatis (men t o m den säcken står nog rakare). Klarar inte längre av att sträcka på mig. Jag hasar fram, vinglar av och till. Susandet i huvudet vägrar försvinna. Och så hostan, som inte heller släpper taget. Men det värsta är svettningarna när jag sover. Det spelar ingen roll om jag bara somnar i trettio minuter. Jag vaknar sjöblöt. Min pyjamas kan vridas ur. Det är så äckligt att jag snart inte står ut. På bröstet och magen har jag fått såriga utslag som svider och kliar. Det ser ut som att jag har en hemsk hudsjukdom.
Ingen yoga (mer än några försynta ryggflex-övningar) över huvudtaget på åtta dagar. Ingen meditation. Inga samtal med gud. Ingen bra mat. Ni skulle bara veta hur mycket skräp som åkt ner nu för att ingen av oss orkar laga mat. Inte är det kul att äta heller när inget smakar något. T o m favoritmaten smakar bittert och eländigt.
Det alerta jag som dök upp för några veckor sedan är ett minne blott. Kvar finns bara ett gråblekt skal utan ork. Grinig och lättirriterad. Orkar snart inte ens med mig själv.

Dramatiskt? Självömkande? Nej, ingetdera. Egentligen. Jag är bara så in i norden less nu! Det var länge sedan jag var så här sjuk och denna gången verkar det inte finnas någon ände.
Igår tog jag en kort promenad runt kvarteret. Idag tog jag en tur till torget för att lämna och låna nya böcker till W. Nu är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Likadant var det igår. Då trodde jag att om jag gick och la mig så där tidigt skulle jag vakna och må bättre. Jag vaknade lika blöt, trött och nedstämd som vanligt i morse.
Saker & ting blev inte direkt bättre när jag i förrgår kväll fick veta att jag misslyckades med förra tentan. Jag satt och skrev i fem timmar, gjorde mitt yttersta och var säker på att jag klarat det. Nu visar det sig dessutom att det jag misslyckats med var en struntsak. En sak som jag gott kunde fått ett poäng för ändå, men denna läraren har nu visat sig vara stenhård. Jag hör att fler är arga. Det är skönt att inte vara ensam, men det är som tusen nålar att tvingas göra omtenta mitt i fältarbetet och speciellt som jag vet att jag riskerar att få ännu en omtenta i nuvarande ämne då.
Vid sådana tillfällen saknar jag porslin att kasta. Istället kom bara tårar i mängder. Allt känns så fruktansvärt orättvist nu. Ja, kanske är jag lite självömkande trots allt där jag sitter och gnäller över triviala saker… medan svärmor tampas med sina cellgiftsbehandlingar och barn runt omkring i världen misshandlas och svälter…
Jag är bara så trött. Så trött på att inte orka. Att inte ha huvudet med sig (det finns ingen hjärna där längre, bara tjära) och bara känna sig som en elak satkärring vad man än gör. Och som jag provoceras av alla som är ute och springer och promenerar. Själv skulle jag behöva en käpp där jag suckar mig fram nästan zombie-look-alike

Det susar i hela huvudet men ett steg framåt är ändå ett steg framåt

Etiketter

Dag 7. Idag är första feberfria dagen. Jag känner att det börjar gå åt rätt håll, men den skrällande hostan är ansträngande. Man blir trött av att hosta hela tiden. Och som jag längtar efter att få sova en hel natt igenom. Hela veckan har jag i huvudet rabblat vetenskapsmetodik och statistik nätterna igenom. Vaknar badandes i svett och med frossa. Som om att jag inte har nog med ångest ändå…
Den senaste veckan har jag sammanlagt varit utomhus i max en och en halv timme. Jag var helt slut efter att jag lämnat W på förskolan förut. Vi talar om femton minuters promenad fram och tillbaka. Som jag längtar efter att få tillbaka orken och ta mina vanliga långpromenader i rask takt.

Det låter väl konstigt att säga något sånt här, men på sätt och vis har det varit ”skönt” att vara sjuk. Att inte ha någon struktur på tillvaron. Sova när man vill. Ligga i sängen hela dagen. Svara på instuderingsfrågor medan liten ligger bredvid och pillar med iPaden. Titta på film. Inga måsten. Ingen ångest över fulla tvättkorgar och dammråttor som flyger omkring hej vilt. Ja, när man är mitt i det där febriga faller det sig naturligt att stänga ner. Men så räcker det att man börjar må lite bättre för att alla måsten ska slås på igen. Jag får kämpa här för att inte låta en drös med ‘saker som måste göras’ falla över mig för stunden. Jag måste tvinga mig själv att inte titta ner på golvet och se hur det ser ut där. Tvättkorgen kanske jag kan ta itu med senare, men annars – jag hinner inte!
Bredvid mig ligger de tjocka vetenskapsböckerna som jag kommit att förakta av hela mitt hjärta. Jag kan inte i ord förklara hur mycket jag avskyr naturvetenskap! Hela kroppen kämpar emot. Vill inte lära sig. Allt är bara ångestfullt. Så illa att jag är nära att ge upp. I tanken undrar jag om jag ska ge upp ämnet för stunden och satsa på  omtentan nästa månad. Kraften finns inte nu ändå. Å andra sidan har vi en fortsättning på ämnet nästa månad med tillhörande fältarbete. Jag vet inte om tiden (och orken) kommer att finnas att plugga dubbelt då. Det bästa är nog att göra sitt bästa och försöka ändå. Någon del kanske klaffar så det bara blir en omtenta i så fall.

Jag måste sluta tänka så mycket! Det har ju varit så skönt att slippa göra det denna veckan. Undrar varför man inte kan fortsätta på samma vis även efter sjukdom. Ta allt som det kommer och inte oroa sig så förbaskat mycket över alla småsaker.

Paus på grund av sjukdom

Så hittade influensan (?) även hit. Först Lilleman, som tvärslocknade under fyra timmar ”bara sådär” i söndags. Sov sedan elva timmar på raken utan att vakna en enda gång. Pigg som en lärka igår, men vaknade tokhostande och varm som en kamin i natt. (Men inte hade han vett på att vara ”sjuk” idag ändå. Duracellkaninen stänger aldrig ner… ;-)
N kom hem med jobbdatorn efter lunch och jag, som började ‘högfärdshosta’ redan igår kväll, har känt mig helt orkeslös. Jag pluggade så gott det gick innan lunch, men sedan orkade inte kroppen mer. Jag kröp ner under täcker och slumrade i feberdrömmar i två timmar.
Nu med 39,1 sitter jag här och tänker att sjukdom aldrig kommer lägligt. Jag hinner egentligen inte vara sjuk nu när det är så sjukt mycket att göra i skolan! Samtidigt orkar jag faktiskt inte bry mig. Jag kämpar på när det finns kraft, men mer än så kan jag inte göra. Faktiskt hade jag velat släppa taget mer än vad jag gör, men vad ta sig till när en liten kille kräver att få gå ut och att underhållas.

Nu väntar en kopp ingefärste, sedan ska jag lägga mig och hoppas på att vakna upp åtminstone lite mer alert imorgon. Jag finner mig dock i att det blir paus från både yoga och andra fysiska aktiviteter i några dagar framöver.
Hoppas att ni andra klarar er från basilusker, och ni som inte gjort det får en febertanke härifrån!

Bilden är framgooglad.

Finns det någon formel för att trolla bort det här?

Etiketter

fattarnada

Ungefär så går jag omkring nu. Som ett enda stort frågetecken. Bara att skriva om det här känns helt oyogiskt och pessimistiskt (fast å andra sidan brukar jag ju inte enbart skriva om det motsatta heller).
Jag trodde att klassifikation skulle vara det svåra ämnet i utbildningen och att när det var över kunde jag pusta ut. Men så kom vetenskapsmetodik. Och statistik! Statistik måste vara hin håles påfund för att jävlas med oss som har fobi (bokstavlig!) för siffror och matematiska formler. Det gör mig arg! Det gör mig grinig! Och framför allt gör det mig stressad eftersom vi bara har tre veckor på oss att bli klara med hemtentan i statistik, läsa flera hundra sidor litteratur i vetenskapsmetodik och en tenta på det. Tre veckor! Hur kan man lägga så lite tid på ett så pass tungt ämne?
Om jag blir provocerad av min son är det inget mot vad jag blir av detta. Kvantitativa metoder is NOT the shit! Jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver befatta mig med eländet igen efter detta. Att jag i alla mina framtida arbeten klarar mig med kvalitativa undersökningar. Ord, ord, ord och inga siffror.
Jag funderade på allt detta på väg in till stan förut (där jag unnade mig lunch och ekoprodukter… och hann inte plugga efter det). Allt som varit så varit lugnt hela början av året… ska det nu falla ihop p g a detta? Harmoni har blivit till kaos. Okänd mark och för mig okända ord, beteckningar  och symboler skrämmer livet ur mig. I förra kursen behövde jag knappt läsa alls. Det föll sig naturligt. Jag kunde ämnet av ren livserfarenhet. Blev godkänd utan minsta ansträngning. Men nu… Matematik och naturvetenskap kan aldrig någonsin falla sig naturligt för mig. Andra ämnen kan jag läsa mig till, men siffror och uträkningar kan jag inte plugga in. Det måste man ha kunskaper om för att kunna räkna ut. Man kan inte börja läsa kurs 4 innan man läst kurserna 1-3. Det är ungefär så det känns nu. Ett olidligt skolämne för mig, så långt ifrån mindfulness jag komma. Det är också därför jag skriver om det. Inte för att tråka ut er andra, om ni nu ens orkat läsa så här långt.  ;-)
Jag har alltså identifierat tre saker som lätt får mig att tappa fattningen: Naturvetenskap (och ämnesrelaterat), när något strular med ekonomin och stress (som kan springa ur förstnämnda två saker, eller handla om annat). Vad detta faktum leder mig till vet jag inte, men bara vetskapen i sig är ju ett steg på vägen. Att acceptera det som är och att göra det bästa utifrån det läge man uppehåller sig i är ytterligare ett. Alltid något!

Vad får dig att tappa konceptet, och ”glömma” allt vad mindfulness heter?

Bilden har jag googlat fram.