Etiketter

,

För snart arton år sedan startade mitt knaggliga balanserande på yogans väg. Ja jag brukar säga att det var arton år sedan jag började med yoga. Men på sätt och vis känns det inte helt sant idag, för egentligen startade allt på riktigt den dagen, hösten 2011, när jag snubblade över Sat Kriya. Jag fick en omedelbar kick. Sökte och fick reda på att övningen tillhör kundaliniyogan. Sedan var jag fast. (Till både glädje och förbannelse skulle det visa sig.) För ja, det var först när jag började med kundaliniyogan som resultaten kom (med besked). Och det var först med KY som jag anammade yogan som en daglig disciplin, och jag gjorde det redan från början.
En sådan disciplin hade jag aldrig med Sivananda- och Iyengaryogan. Det blev ett väldigt sporadiskt utövande. Intensivt ibland och sedan många långa uppehåll. Jag hade stagnerat helt den dagen jag fann KY. Kanske för att jag så envist skulle klara mig själv. Tyckte att det räckte med den där första kursen jag gick och att jag sedan kunde klara mig med böcker och videos.
Jag skulle troligen kommit längre än vad jag gjort om jag vågar släppa in en lärare med jämna mellanrum. Speciellt med tanke på hur mycket motstånd jag mötte under mina första 15 år inom yogan. Det är först idag jag har lärt mig vad motståndet är och vågar möta det. Kanske inte fullt ut alla gånger, men jag ryggar inte längre undan när det blir lite jobbigt. Och faktisk tror jag att jag, när jag är klar med utbildningen, ska anmäla mig till en kurs i en annan typ av yoga (troligen Iyengar) för att få känna på det fysiska motståndet lite mer. Utmana kroppen. Idag tror jag att det blir en roligare utmaning för nu vet jag hur jag ska andas. Och dessutom tror jag att jag skulle behöva den här typen av yoga. KY är så dynamisk och det är det jag gillar jag. Rörelse. I statiska övningar blir jag fortfarande rastlös och uttråkad. Jag vet att det finns något i detta som jag behöver möta, och det märker jag varje gång jag gör uthållighetsmeditationer (med armar stäckta ut åt  sidorna osv.). Jag älskar utmaningen när jag är på kursen, men hemma klarar jag det inte alltid hela vägen ut.

Jag saknar en sak på utbildningen och det är individuella övningar. Personliga kriyor och meditationer. Någon som tagit sig tid att se mig. Vad just jag behöver. Men vi är 40 elever på kursen. Vi sitter nästan i knät på varandra i salen. Så hur skulle tiden finnas till det? Det finns knappt tid för personliga samtal. Jag mailar min mentor (som bor i USA) när jag behöver hjälp med något och det är ett stort stöd, men jag saknar ändå det individanpassade. Det är egentligen den enda kritiken jag skulle ge utbildningen.
Som det är nu får alla exakt samma kriya och meditation i läxa. Inget konstigt med det. Dock är jag tacksam att jag har en del med mig sedan tidigare så jag kan tillåta mig att vara den rebell jag är. För nej, jag gör inte alltid läxkriyan eller läxmeditationen. Jag byter nästan alltid ut endera mot något som är mer anpassat för mig för stunden. I början skämdes jag nästan för att erkänna detta. Som om att jag föll i disciplin. Det gör jag inte idag. Idag följer jag mitt hjärta och är stolt över det! Jag kan i och för sig ärligt säga att jag gjorde det enkelt för mig i början, för jag valde inte alltid de mest utmanande kriyorna. Idag tar jag mer allvarligt på det som kommer till mig. Jag möter motståndet. Kanske inte alltid fullt ut, men jag fullföljer ändå det jag påbörjat. Som kriyan jag gör nu – sträckställningen, stolen, grodan, kamelen, bron och slutligen Sat Kriya. Jag har nog aldrig känt ett sådant motstånd mot de första fem övningarna som jag gör nu. De får avslutande Sat Kriya att framstå som ren avkoppling. Men ändå möter jag motståndet. Trots den tidiga timmen och trots en kurrande och ofta svidande mage tar jag mig igenom. Förbi alla hinder. Kom igen alla demoner. Utmana mig om ni vågar! Det börja bli lite ”GO” i mig. Till slut. ;-)
Avslutande meditation är One Minute Breath. Jag älskar den, men som jag fick kämpa med mina svårigheter att hålla andan ute i början. Det är fortfarande jobbigt vissa dagar, samtidigt som det är skönt på något knäppt vis.

Och som avslutning vill jag ge min hyllning till Annikas bok (se inläggen nedan) och Annika själv naturligtvis. Jag hann läsa ca en tredjedel innan jag gick till sängs igår kväll. Ville fortsätta, fast samtidigt vill jag inte att boken ska ta slut heller.
Precis som Annika själv är även jag trött på det ytliga som det så ofta fokuseras på i andra yogaböcker. I boken uppenbarar sig sanningen. För om man ägnar sig seriöst och hängivet åt yogan är det sällan man sitter där med ett strålande leende dygnets alla timmar. Det händer saker i en. Det gör ont ibland. Förbaskat ont både på insidan och utsidan. Och man är ganska sällan vig som en cirkusprinsessa. Det är ingen tävling där den som är vigast vinner! Tror man det har man missat något otroligt viktigt på vägen.
Annika beskriver det som det är. Öppet, ärligt, utan försköning av sanningen. Och som hon skriver. Jag tar till mig orden och blir tårögd emellanåt. Det är vackert och poetiskt. Naket. Jag önskar att jag hade fått läsa den här boken för länge sedan.
Jag hoppas verkligen att du som är ny på yogans väg läser den här boken. Jag hoppas att du som hållit på länge läser den. Och faktiskt även du som inte ens är intresserad av yoga.
Annika, jag hoppas att du vet att du blivit och är en förebild för mig. Du hjälper mig att finna redskap att ta fram det bästa i mig. Hur kan man känna annat än tacksamhet då.

Bilden har jag googlat fram.

Annonser