Etiketter

,

Jag har gått och funderat länge, att kanske är det dags att röja i källaren och sälja av lite bebisprylar. Det har förblivit en tanke. Tiden har fortsatt att gå och jag har kommit av mig. Det har känts för jobbigt. Det är det enda jag kan säga. Varje gång det kommit för nära inpå avfärdar jag det hela med att ”man vet ju aldrig… bäst att spara ett tag till”.
Igår bestämde jag mig. Ändå. Att nu är det dags att skärpa sig. Högen med kartonger växer och inga nya barn blir gjorda. Med raska steg kilade jag ner i källaren och hämtade musikmobil, gåstol, bärsele och lite annat. Och snabbt, innan jag hann fundera, var prylarna fotograferade och annonserna utlagda på Blocket.
Intresset kom snabbt. Musikmobilen och gåstolen var heta byten. Sistnämnda är även ett hett byte för W som plötsligt gått in i något slags bebisfas och fullkomligt älskar gåstolen som han vill åka omkring i (just denna får vederbörande lov att hämta efter nattning, för säkerhet skull).
Musikmobilen lyckades jag få honom att släppa mot att han fick en film med Mamma Mu. Svårare var det för mig. Det var nu inte själva mobilen i sig, utan alla minnen. Minnet av W liggande i spjälsängen, storögt tittande på Muminfamiljen som snurrade runt runt. De långa nattningarna med speldosan som gick varm. Minnet av en liten varm gosig bebis. Och sorgen att det inte blir fler bebisar. Det är där i det jobbiga ligger. Inte sakerna utan saknaden efter att inte få uppleva ett nytt liv, med alla de kunskaperna jag har med mig idag.
Någon undrar förstås vad det är som hindrar oss från att utöka familjen. Tja, jag har väl egentligen aldrig varit ett mammaämne, även om jag med åren utvecklats till en ganska ok mamma ändå. (Idag kan jag t o m hålla samtal med andra barn utan att få  tunghäfta. ;) Sedan handlar det om ork. Vi fick en stormvind och det tog nog krafterna ur oss båda. Trytande tålamod och möte med väggar skvallrar om hur en framtid med fler skulle se ut. Bättre en någorlunda bra mamma till en, än ett psykfall till mamma med två. Nej, skämt å sido, mycket (eller det mesta faktiskt) handlar nog om livssituationen. Att jag efter så många år fortfarande inte har ett arbete att gå till. Det knäcker inte bara mig. Det tär på både familjeliv och ekonomi. Hade jag haft en fast tjänst så hade kanske allt sett helt annorlunda ut? Ja jag vet ju inte. Det är bara tankar.
Men det tunga i hjärtat kommer nog att bestå ett tag. Det kommer att stinga till när vi ikväll säljer litens älskade gåstol. Som N säger, man kan köpa nytt om man en dag ändrar sig, men det är något speciellt med sådant man slitit med hälsan. Sådant som tillhört ens förstfödda.

Annonser